Ja...livet är så gott som normalt vad normalt nu kan tolkas som.  

Lite ringrostig då jag inte skrivit på ett tag men i korta drag:

-saknar närheten, kärleken och vänskapen

-träffar mina flickor med jämna mellanrum men satsar och jobbar på oftare än så

-insett att jag behöver hjälp med mina toppar och dalar som jag inte riktigt får ordning i på egen hand

-gått en CRA behandling på öppenvården i rågsved (kan inte annat än prata gott om den och rekommendera den varmt)

Listan på vad jag gjort, jobbat med och behöver och måste ta tag i kan bli lång...skillnaden nu är att det är livet som det ska vara och inte ett liv i flykt ifrån det.

Suddar ut det jag inte vill minnas och håller hårt i det som istället hjälper mig att ta mig frammåt.

Det tog bara 34 år men är rätt säker på att jag äntligen har växt upp och blivit vuxen på riktigt.

/Angelica