Just nu vore ett avslut, mitt avslut så jävla passande... Grande finale!
Snipp snapp och fucking jävla slut!
Är det inte det som varit målet, önskningen och drivkraften... Att driva mig så långt ifrån viljan att leva som möjligt, beröva mig allt mitt värde, det lilla jag hade kvar och enda jag fått under 32 års tid?
Jag har sträckt ut min hand efter hjälp i varje hörn där jag trodde medkänsla och kärlek fanns, jag har även försökt stänga av alla känslor så ingen behöver lida av att se mitt hjärta dö och höra ropen efter hjälp och trygghet i hopp om att det istället skulle funka men allt jag har fått till svar är tystnad, bortvända blickar, tunga suckar och synen av ryggar då de vänder om och lämnar mig!!
Jag har mig själv att skylla i mycket det vet jag och ber om förlåtelse för det!
Men kan inte för allt i världen förstå vad jag gjort som är så hemskt för att förtjäna en sån vidrig, långdragen, fruktansvärt smärtsam och iskall behandling!!?
Jag orkar inte mer...tänker inte söka döden... Den kommer när det är dax, död är jag redan ändå på insidan!

Har hört att det ska vara hoppet som envist klamrar sig fast när hjärtat gett upp!
Kan inte förstå att min pappa har dött, han är DÖD.... Finns inte längre!!! Han blev inte mer än typ 60 år gammal och farmor måste vara helt förstörd över att hennes son är borta! Stackars farmor!!
Jag hann tidigare berätta att jag förstått hur och vad han känt genom alla år... Förstått frustrationen när ingen förstår, varför han avskärmat sig från omvärlden ibland och när han väl försökt göra annorlunda så har alla förväntat och förutfattat gammalt beteende vilket sänker den som försöker och kämpar för allas skull så hårt att det blir svårt att resa sig upp igen! Förstår ensamheten man väljer att befinna sig i dels för att göra livet lättare för andra och dels för att man skäms över att vara den man är som ändå inte verkar göra rätt och duga till... Inte heller uppmärksammas de positiva saker man gör utan enbart de brister man råkar ha fått med sig i livet!

Tackar tekniken och headsetet min syster hade när hon var hos pappa på sluttampen för via det fick jag berätta att jag älskar honom och alltid gjort det.. Sen rann livet ur honom!
Fy fan va orättvist!

fet text Är det såhär som jag känner som gör att många andra tar sitt liv, Utstött, nobbad, övergiven, oönskad, bedragen och totalt oälskad!!?
Nu är det illa... Mitt i allt kaos dör min far, han som jag inte trodde skulle lämna jorden i första taget!! Kan det aldrig bli något slut på eländet... Nej just det- jag ÄR eländet!! (Iaf vad jag fått berättat för mig många gånger)
Har en chans att åka till stockholm imorgon men ingenstans att hålla hus...
Behöver en familj... Min familj men har ju ingen kvar som ställer upp i vått å torrt! Blir bara övergiven när jag mest behöver dom! Fast jag får antagligen skylla mig själv... Försöker komma på vad jag gjort för fel...kan ingen berätta för mig vad jag gjort!!!