Ja, om ni ändå visste hälften.... vetat mer av det jag berättat om bara från de senaste 2 åren skulle ni nog kalla det en nära döden upplevelse, självmord/självplågeri och sopat igen alla spår efter att ha gått i mina skor å sen bränt upp dom! Ingen vill ha det jag haft och det är inget jag önskar min värsta fiende!! Punkt!

Två veckor avverkade här på avdelningen imorgon... snart 3 månader av ett liv i en dimma och flykt ifrån allt som gör så vidrigt ont från både förr och nu! Snart 3 år av ett liv levt i ett skämt, en scen, ett bedrägeri och ett påhitt som vid avslöjande raserat hela mitt liv, min omvärld och framtidstro...min tro på människan, lyckan och kärleken!

Idag klarar jag mig bra bara jag har min nyfunna vän kylan nära till hands om den skulle behövas! Kan framstå som elak och egoistisk när jag drar mitt nya vapen men jag gör vad som helst för att överleva nu även om det innebär att spela fult!

Hur tackar man någon eller för något när man inte vet hur man gör eller tar sig till?

Tänkte iaf ge ett försök att förklara min tacksamhet till alla er som säger att jag inte är ensam ute i den stora vida och läskiga verkligheten!

Tack för alla positiva egenskaper ni påminner mig om att jag besitter och även minns den glada människa jag en gång var och som fortfarande finns någonstans djupt gömd inom mig när jag själv inte har förmågan att göra det!

Tack...och tack är inte gott nog att beskriva värmen och glädjen jag fylls av då ni hjälper mig på min gropiga väg genom livet!

Funderat på livet eller snarare levt det dom senaste dagarna och hur konstigt det än må låta- här på psykiatriska allvårdsavdelningen av alla ställen! 

Har med ett leende på läpparna skänkt alla glada minnen en tanke från det att jag klev upp 5 imorse... Rutin och struktur rätar upp ryggen på mig och dagarna passerar och avslutas med mycket väl godkänt! Har hunnit städa lite, slängt på en tvättmaskin, duschat och gjort mig i ordning lagom till frukosten som serverades kl 8!

MVG är sällsynta betyg på hur mitt liv utspelar sig så jag ska minnas denna tid och bara njuta av att den har fått mig ut på rätt spår...

...mitt spår tillbaka till Angelica "Snurran" Bergman!!

Kaotiska tider...dödsfall, födelsedagar och högtider upplevda och firade på allt annat än gamla vanliga vis... Som Idag på självaste Julafton- inne på psykiatriska allvårdsavdelningen!!

Trots jämmer, elände, kaos, sorg och förvirring lyser mitt lilla ynka korn av hopp jag har kvar upp i allt mitt mörker!

Har en annan liten ljusglimt i närheten och det är jag oerhört tacksam för! Trots en brokig start är närheten en livräddare!

Uppskattar det lilla jag har mer än någonsin... och starkare i tron om att jag kan bara jag vill...och jag vill för min skull och mina små!

För övrigt så saknar jag en annan mindre och mindre...

Har nog glömt han  en vacker dag!

Har fått en kamera som jag sålänge önskat...

Att få fånga ögonblicken som hjärtat avgudar på bild!

Har inte mycket att dela med mig av... Livet fortsätter i terräng med sina fällor och oförutsedda men välplanerade hinder och jag bara åker med. 

Kan inte och vill inte väja för det jag möter på egen hand...istället låter jag livet besluta när jag ska slängas av och ut på nytt äventyr!

Ledlös, trött och fortfarande 32... Men andas än!