Vilsen igen...å jag som gick med en gnutta nyfunnen styrka och ryggen sträckt igår förmiddags, med hopp och ett glatt humör!
Jag vet ju egentligen vad som drar ner mig men vill inte släppa det, hjärtat tillåter mig inte! En enda hel bra dag var nog allt jag önskade...
Nu ska jag ut i nya äventyr, denna gång på 4hjul ifall besiktningen går bra!
Vart jag ska är är inte riktigt säkert än!
Kör....bara kör!

Alla ord och handlingar genom alla år har bara varit tvättäkta, råa och äckliga jävla lögner!!!
Å jag har bara varit oerfaren, naiv och hopplöst förälskad. Min kärlek resulterade i att jag även blev riktigt jävla korkad och fruktansvärt utnyttjad och lurad ända fram tills idag!
Alla chanser och försök till att starta om, att gång på gång bygga upp en demolerad tillit....Alla dessa vändor av- "du är den enda", "det är dig jag vill spendera resten av mitt liv med", "du måste lita på mig" och "jag älskar dig" för att inte glömma ett bröllop och en liten "du&jag" så har Alla slutat på samma vis...oro, förtvivlan, rädsla och ensamhet... En man kort!

Nu är jag arg...
Inte nog med att jag blivit fullständigt överkörd i tid å otid när allt jag bara önskat mig var genuin och besvarad kärlek så fattar jag inte att min s.k själsfrände, äkta hälft och hjärtevän orkar hålla på å ljuga sig själv fördärvad också...??? Hur rimligt låter det att 2 liv ska fördärvas istället för att göra slut på lidandet snabbt och relativt smärtfritt redan för många år sen??? Jag var inte förmögen att gå då för jag var ju säker på att jag funnit den som gjorde mig komplett och tillsammans göra framtiden till något att se fram emot... vem vill ge upp den tron och det hoppet??
Fan.... Jag hade verkligen önskat att jag var starkare och vid mina sinnesfulla bruk till att säga farväl långt tidigare istället för blind av kärlek och annat trams...
För då hade vi kanske inte haft fler liv till skillnad från idag som balanserar på gränsen till samma fördärv som vi!

Just nu känner jag bara hur jävla förstört mitt liv är, hur allt i mig skramlar runt i miljontals vassa små skärvor...
Ingen plan och inga svar på hur i helvete det här kommer sluta!
Jag orkar inte mer, vågar knappt gå ut... Rädd för att synas och höras.
Vågar knappt andas i rädsla för att någon kanske misstolkar det, tar det personligt eller att det skapar krig och elände för någon.
Är det såhär det ska se ut för mig så hoppas jag livet skonar mig från detta helvete och inte låter mig bli en dag över 32...
Grattis Angelica på din 32års dag- du suger!!!

Här är jag nu... Bland virrvarr, frågor, och annat otydligt.
Har förstått att jag kämpat för något som inte funnits, försökt hålla kvar det som inte velat stanna och laga något som inte varit trasigt...
Har iivrigt och med välvilja försökt lägga ett pussel med fel bitar!
Det är MIG jag ska laga, hålla hårt och kämpa för...mig och mina döttrar, inget annat!
Fattar att jag fokuserat på en alltför stor och fel bit av livet än vad som behövts... Denna stora del har tagit all energi jag haft istället för att lämna något över till det allra viktigaste, mina barns och min egen framtid!!

Det gör ont... Smärtar riktigt rejält nu!
Tårarna kommer konstant och svider på kinderna....
Jag är så fruktansvärt rädd och panikslagen...
Hem, vill hem... men ett hem det har jag inget!
Behöver tröst i en trygg famn...men en sån har jag inte!!
Jag skriker innombords...på hjälp & Namnen på mina barn... Men det hör ingen....
Jag dör å det gör inget för jag har ingen!

Här sitter jag nu.. bara väntar å väntar & Medans jag väntar gör tankarna sig påminda... Dagarna som luffare, ingen el...Natten på maria, dygnet på centralen och vändorna till älvsjö och mitt eluttag för att ladda telefon å försöka fördriva tiden, smutsiga kläder å luktar illa... tills nu- en spenderad natt på akuten efter en panikslagen resa efter hopp om hjälp! Sitter här å väntar... Men jag tror inte det finns något att vänta på för jag har inte något av värde gott nog för någon att få i retur för att hjälpa mig!
Nu har jag påriktigt, absolut ingenting!
Bara tankar och väntan

Skulle kunna skriva om lite ilska...om hur arg jag är på en hel del saker.
Arg på morsan & farsan, min bakgrund, på mig själv över vad jag dumt nog godkänt och accepterat genom alla år.
Hur jag smälter in där jag inte ska men när jag behöver det passar jag inte in i några ramar alls...
Arg på min nutid & spelplanen livet gett mig som inte alls verkar innehålla någon form av utväg, svar eller ens en vinstchans!
Arg över gångerna jag fått stå ensam kvar, ibland i en miljö jag inte känner till, rädd & ingen trygghet att finna på flera mils avstånd. Ensam kvar, sliten, trött... Med ork och vilja jag egentligen inte haft för att trösta & vyssja, förklara saker jag inte har svar på & lögnerna om att allt kommer ordna sig och bli bra igen.
När detta är över och en chans till vila skänks får jag skit och blir avrättad för att jag inte bryr mig om något alls, att jag inte vet innebörden av varken familj eller kärlek. Jag har fått höra vilken usel mor jag är och att jag inte borde ha eller ens fått skaffa barn, att jag ska veta min plats... I allt detta har jag ändå trott att det fina godhjärtade funnits där någonstans, försökt förstå & även tagit hand om, hållt bakom ryggen och funnits där i alla situationer jag kunnat. Har aldrig förått, lurat eller svikit...
Men i slutändan är jag ändå inte ens vatten värd.
Det finns mer ilska och besvikelse... Men lägger bort det och väljer att möblera om på min spelplan då jag fan är värd bättre odds än vad jag har idag!

Tror jag ska lägga ner skrivandet här och fortsätter med penna och papper!
Det mesta misstolkas eller tas personligt och påhopp pga att det jag skriver inte förstås eller inte blir läst ordentligt!
Människor är inte så särskillt vänliga idag... Jag har insett hur dum jag varit som trott och hoppats på det fina i folk.
Goda sidor har nog alla men det väljs bort för att man inte tjänar något på det... Och det kan jag själv intyga!
Jag håller mig för mig själv och hoppas på bättre tider, äkta känslor ,pålitliga människor och vänlighet!
Fram tills idag har jag bara haft med motsatsen att göra!