Har hört att det ska vara hoppet som envist klamrar sig fast när hjärtat gett upp!
Kan inte förstå att min pappa har dött, han är DÖD.... Finns inte längre!!! Han blev inte mer än typ 60 år gammal och farmor måste vara helt förstörd över att hennes son är borta! Stackars farmor!!
Jag hann tidigare berätta att jag förstått hur och vad han känt genom alla år... Förstått frustrationen när ingen förstår, varför han avskärmat sig från omvärlden ibland och när han väl försökt göra annorlunda så har alla förväntat och förutfattat gammalt beteende vilket sänker den som försöker och kämpar för allas skull så hårt att det blir svårt att resa sig upp igen! Förstår ensamheten man väljer att befinna sig i dels för att göra livet lättare för andra och dels för att man skäms över att vara den man är som ändå inte verkar göra rätt och duga till... Inte heller uppmärksammas de positiva saker man gör utan enbart de brister man råkar ha fått med sig i livet!

Tackar tekniken och headsetet min syster hade när hon var hos pappa på sluttampen för via det fick jag berätta att jag älskar honom och alltid gjort det.. Sen rann livet ur honom!
Fy fan va orättvist!