Som apatisk nästan hela tiden och Försvinner ut ur tid å rum när minnen dyker upp... Rustad med kyla, tystnad och förmågan att spela död för att inte stryka med när det gör som allra ondast!

Sörjer min familj, det som en gång var vackert, sörjer somrarna jag en gång älskade och styrkan jag besatt med fantastiska människor vid min sida, en sida som numer är tom...

Pratade med en familjemedlem för några dagar sen... jag frågade hur hon mådde med uppriktig oro och empati för det som stökar i hennes liv utan att yttra särskilt mycket om mina egna bekymmer! Hon frågade inte ens mig hur jag mådde el hade det, inte ett ynka tecken på ömsesidig empati och förståelse eller ens viljan att visa minsta omtanke...

Jag är fullkomligt heartbroken över det här...

Jag har inte ens min syster längre!

/knäckt snurra