Tror jag ska lägga ner skrivandet här och fortsätter med penna och papper!
Det mesta misstolkas eller tas personligt och påhopp pga att det jag skriver inte förstås eller inte blir läst ordentligt!
Människor är inte så särskillt vänliga idag... Jag har insett hur dum jag varit som trott och hoppats på det fina i folk.
Goda sidor har nog alla men det väljs bort för att man inte tjänar något på det... Och det kan jag själv intyga!
Jag håller mig för mig själv och hoppas på bättre tider, äkta känslor ,pålitliga människor och vänlighet!
Fram tills idag har jag bara haft med motsatsen att göra!

Jag är inte klar än med att rätta till och plåstra ihop mitt liv!! Trots att det känns som om jag inte kommer någon vart så vet jag att varenda millimeter räknas och är en framgång!
Jag ska må bra, jag får må bra och när jag nått dit får mina hjärtan tillbaka sin glada mamma!!
Jag tänker inte ge mig förän jag får hålla om mina tjejer varje dag!!

Varför i helvete kunde jag inte bara fått slippa ploppa ut till den här jorden och det här livet!!??
Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag en dag skulle stå hemlös.
Jag drömde om en familj...en knasig hop lyckliga människor som stod upp för varandra, visade ömhet, gav trygghet och obeskrivlig kärlek!
Jag försökte iaf... Det värsta med allt är att jag inte har mina barn hos mig.... Kommer nog aldrig sluta gråta och sluta blöda över att jag inte lyckades ge dom allt jag inte fick!
Jag är bara en ännu mer misslyckad version av mina egna föräldrar!

Mina tjejer ska ha allt och lite till!
Det gör så ont att dom är så långt borta för jag vill så gärna ha dom i famnen!

fet textJag sjönk till botten och beslutade mig för att rädda barnen i första hand!!! Det hade varit riktigt fult, egoistiskt och hemskt elakt att dra ner dom med mig!? Eller!?
Tänk er mina flickor, en som vill göra så att allt ont försvinner ur mammas hjärta på alla sätt hon kan komma på och den andra, den minsta på snart 2 år kommer och kramar, tröstar och torkar mina kinder när tårarna rinner!!!!?
Men ni där ute som tycker jag är så usel... Fortsätt med det om det berikar erat liv på något vis!!
Klart att jag som mamma ska klara av allt mellan himmel och jord med ansvaret som följde av att skaffa barn!
Jag vet att jag är en fruktansvärd människa hur jag än gör, vad jag än säger, oavsett hur goda avsikterna är och mängden kärlek jag visar och lägger ner för att alla ska ha det bra!
Men som jag fått berättat för mig är att jag inte har en gnutta känslor i min kropp och inte en aning om vad familj innebär från någon som försvann och lämnade sin yngsta...till den lilla tjejen skulle jag förklara saker som skulle krossa vilket modershjärta som helst och det är inte första gången jag stått kvar, stått stark när något tokigt händer!
Ni ser min rygg och antar att jag inte bryr mig det minsta, ställer Frågor för att försöka förstå gör ni inte heller.
Empati hade varit en egenskap mycket trevligare än det svineri som ni hellre väljer att prioritera!
Jag har gjort tokiga saker men jag har stått för dom... Det jag gjort bra viftas bort och ignoreras!

Jag ska bli en hel människa en vacker dag!
Det är ensamt och på egen hand kanske det blir tuffare men jag ska försöka fixa det!

Fördriver tiden med i stort sett ingenting... Sitter här å där, går hit å dit men finns mestadels i ett bottenlöst hål där jag inte kan skada någon mer.
Nu ska jag iaf till skatteverket och avsluta något som binder mig till något som inte finns längre! Skönt!
Trallar vidare till nästa destination, vart nu den kan tänkas befinna sig!

Ett helvete lever jag i, ett helvete har jag gått igenom och i framtiden ser jag bara mer helvete... Vill påpeka att haket inte är det minsta varmt, bara kallt och känslolöst!

På ett år (13-14) blev jag gravid, bott trångt, gift mig i stadshuset höggravid och ful med min stora kärlek och allra bästa vän, skaffat det där huset till familjen och det kommande kärleksbarnet, flyttat och kört 52 mil med en stor chans för att föda vilken sek som helst, flyttat in fött barn, fyllt 30 utan partaj, norrländsk vinter... Sen kom våren, och till sommaren alltså nyss ett år efter all lycka och slit för allas våran skull ligger vi i skillsmässa!!!! p

Jag kan säga att jag varit påväg att avsluta något som inte kan ångras! 

Min fd man bor i huset med yngsta, min stora fick flytta till pappa sin i sthlm och jag är ganska djupt ner i skiten

för denna gång orkar jag inte resa mig igen... 

Ja det här va den lilla uppdateringen... Jag önskar iaf inte min värsta fiende denna smärta, sorg, konstant plåga och besvikelse! Och att Hans tidigare ex flyttade in i huset straxt efter detta hastiga beslut om separation gör det inte lättare att bearbeta. Kan lova att det kommer mer!!

Allt är en enda röra, kaos, tjernobyl, andra världskriget... ja U name it!

Tänker, tänker och tänker men om jag kommit fram till nåt vet bara gudarna!

Lever lilla kotten? Finns ekonomin för oss att överleva dagen? Kommer vi att kunna skaffa hus uppöver? Kommer vi alls att komma ifrån denna minimala tvåa? Kommer jag grejja att undgå att gå upp 23 kg som jag gjorde senaste graviditeten? Varför saknar jag fragment av ett tokigt förflutet? Varför plågas jag av dessa handeksem? Är och kommer jag fortsätta eller kunna va en bra mor....????????????

Jösses va många frågor men dessa är bara en liten del av vad som försigår och frågas i mitt huvud!!

Känner mig utan eget "space"... svårt att förklara det... när jag inte jobbar, barnen e på skolan och sambon jobbar så har jag ju hur mycket "space" som helst men det är något som saknas känns det som! Har inga intressen längre... inte familj så pass nära att man kan dyka förbi utan att behöva tänka på bilköer m.m

Nä... jag vill helt enkelt bosätta mig i ett hus i norrland, i naturen och friska luften!

Börjar känna behov av att fixa ett hem... ett riktigt hem för oss,- min familj där alla har ett eget utrymme, där barnen kan springa ut utan att jag ska behöva oroa mig för att de ska bli påkörda eller trakasserade på nåt vis!! Fixa ett litet gulligt rum för framtida knytet!!!

Min syster hade viftat bort alla oros moln med logiska förklaringar!! Så jag försöker tänka på vad hon skulle sagt!! Men det e lite svårt just nu!!

Ciao!!

Kände för att göra mig lite fin härom dagen... slänga på lite smink så man inte ser död ut och fixa burret så det inte ser ut som man stoppat huvvet i ett smörpaket!

Sagt och gjort men jag glömde en sak,- att kanske byta om och inte ha luffar kläder på mig... mjukisbrallan har liksom växt fast i mig så uppfrächningen blev i det hela bara till 50% slutförd!!

Inget ont om utslitna halvsliskiga mjukisbrallor (aj löööv dem) men nån måtta får det väl vara!!

För övrigt är jag gravid och jävlig... har fortfarande på mig mjukisbrallor och finnig som en fjortis i puberteten kan va... så min "göra mig snyggare dag" var egentligen bara ett fiasko i det stora hela bara pga de inflyttade finnarna!!

Men försöka duger har jag hört!

Smått orolig för jag började skvätta onormala färger igår även denna morgon så jag funderar på att åka in och kolla bara för säkerhets skull... yr är jag oxå men hoppas att det stannar vid detta och att det inte blir värre!!

Snart ska jag till min "abc,åäö" utredning som ska vara i ca 2 timmar...*suck*

Jobbat ikväll skulle jag gjort oxå men avsa mig passet pga mina förbannade händer som förstör rätt mycket i mitt liv!!

But hey... det kommer oftast nåt gott ur all skit!!

Keep on moving folks

/Gela