Som apatisk nästan hela tiden och Försvinner ut ur tid å rum när minnen dyker upp... Rustad med kyla, tystnad och förmågan att spela död för att inte stryka med när det gör som allra ondast!

Sörjer min familj, det som en gång var vackert, sörjer somrarna jag en gång älskade och styrkan jag besatt med fantastiska människor vid min sida, en sida som numer är tom...

Pratade med en familjemedlem för några dagar sen... jag frågade hur hon mådde med uppriktig oro och empati för det som stökar i hennes liv utan att yttra särskilt mycket om mina egna bekymmer! Hon frågade inte ens mig hur jag mådde el hade det, inte ett ynka tecken på ömsesidig empati och förståelse eller ens viljan att visa minsta omtanke...

Jag är fullkomligt heartbroken över det här...

Jag har inte ens min syster längre!

/knäckt snurra

Det bor så mycket hat i mig och det håller mig vaken dag som natt.... behöver få sova om jag ska kunna orka mig igenom en hel dag!

Kan tro att jag inte är sen att ställa till det för mig själv nuförtiden lite titt som tätt...men å andra sidan så kan jag väl infria allas tankar, göra alla redan spridda rykten sanna så jag inte behöver försvara mig och få folk att fatta att det är osant något mer för det är så tröttsamt!

Har blivit så orädd och oförsiktig...inte så bra!!!

Träffade min "Bae" idag och det var hur mysigt som helst den korta stund vi umgicks... han luktar så gott och lämnar mig med ett leende på läpparna som har klätt mig resterande timmarna på denna dag!

Pratat med äldsta jäntan...åhh så jag saknar henne!!! Saknar båda mina små så hjärtat värker men snart e det torsdag och minsta kommer till mammis iaf! <3

Måste skärpa till mig och använda mitt nya jag (vad o vem det nu är) till styrka!

Snurran ska göra nya bra saker... skapa sig en framtid och tillsammans med kidsen är jag alltid en vinnare!

/puts & krom alla lallare

Ja, om ni ändå visste hälften.... vetat mer av det jag berättat om bara från de senaste 2 åren skulle ni nog kalla det en nära döden upplevelse, självmord/självplågeri och sopat igen alla spår efter att ha gått i mina skor å sen bränt upp dom! Ingen vill ha det jag haft och det är inget jag önskar min värsta fiende!! Punkt!

Två veckor avverkade här på avdelningen imorgon... snart 3 månader av ett liv i en dimma och flykt ifrån allt som gör så vidrigt ont från både förr och nu! Snart 3 år av ett liv levt i ett skämt, en scen, ett bedrägeri och ett påhitt som vid avslöjande raserat hela mitt liv, min omvärld och framtidstro...min tro på människan, lyckan och kärleken!

Idag klarar jag mig bra bara jag har min nyfunna vän kylan nära till hands om den skulle behövas! Kan framstå som elak och egoistisk när jag drar mitt nya vapen men jag gör vad som helst för att överleva nu även om det innebär att spela fult!

Hur tackar man någon eller för något när man inte vet hur man gör eller tar sig till?

Tänkte iaf ge ett försök att förklara min tacksamhet till alla er som säger att jag inte är ensam ute i den stora vida och läskiga verkligheten!

Tack för alla positiva egenskaper ni påminner mig om att jag besitter och även minns den glada människa jag en gång var och som fortfarande finns någonstans djupt gömd inom mig när jag själv inte har förmågan att göra det!

Tack...och tack är inte gott nog att beskriva värmen och glädjen jag fylls av då ni hjälper mig på min gropiga väg genom livet!

Funderat på livet eller snarare levt det dom senaste dagarna och hur konstigt det än må låta- här på psykiatriska allvårdsavdelningen av alla ställen! 

Har med ett leende på läpparna skänkt alla glada minnen en tanke från det att jag klev upp 5 imorse... Rutin och struktur rätar upp ryggen på mig och dagarna passerar och avslutas med mycket väl godkänt! Har hunnit städa lite, slängt på en tvättmaskin, duschat och gjort mig i ordning lagom till frukosten som serverades kl 8!

MVG är sällsynta betyg på hur mitt liv utspelar sig så jag ska minnas denna tid och bara njuta av att den har fått mig ut på rätt spår...

...mitt spår tillbaka till Angelica "Snurran" Bergman!!

Kaotiska tider...dödsfall, födelsedagar och högtider upplevda och firade på allt annat än gamla vanliga vis... Som Idag på självaste Julafton- inne på psykiatriska allvårdsavdelningen!!

Trots jämmer, elände, kaos, sorg och förvirring lyser mitt lilla ynka korn av hopp jag har kvar upp i allt mitt mörker!

Har en annan liten ljusglimt i närheten och det är jag oerhört tacksam för! Trots en brokig start är närheten en livräddare!

Uppskattar det lilla jag har mer än någonsin... och starkare i tron om att jag kan bara jag vill...och jag vill för min skull och mina små!

För övrigt så saknar jag en annan mindre och mindre...

Har nog glömt han  en vacker dag!

Har fått en kamera som jag sålänge önskat...

Att få fånga ögonblicken som hjärtat avgudar på bild!

Har inte mycket att dela med mig av... Livet fortsätter i terräng med sina fällor och oförutsedda men välplanerade hinder och jag bara åker med. 

Kan inte och vill inte väja för det jag möter på egen hand...istället låter jag livet besluta när jag ska slängas av och ut på nytt äventyr!

Ledlös, trött och fortfarande 32... Men andas än!

Just nu vore ett avslut, mitt avslut så jävla passande... Grande finale!
Snipp snapp och fucking jävla slut!
Är det inte det som varit målet, önskningen och drivkraften... Att driva mig så långt ifrån viljan att leva som möjligt, beröva mig allt mitt värde, det lilla jag hade kvar och enda jag fått under 32 års tid?
Jag har sträckt ut min hand efter hjälp i varje hörn där jag trodde medkänsla och kärlek fanns, jag har även försökt stänga av alla känslor så ingen behöver lida av att se mitt hjärta dö och höra ropen efter hjälp och trygghet i hopp om att det istället skulle funka men allt jag har fått till svar är tystnad, bortvända blickar, tunga suckar och synen av ryggar då de vänder om och lämnar mig!!
Jag har mig själv att skylla i mycket det vet jag och ber om förlåtelse för det!
Men kan inte för allt i världen förstå vad jag gjort som är så hemskt för att förtjäna en sån vidrig, långdragen, fruktansvärt smärtsam och iskall behandling!!?
Jag orkar inte mer...tänker inte söka döden... Den kommer när det är dax, död är jag redan ändå på insidan!

Har hört att det ska vara hoppet som envist klamrar sig fast när hjärtat gett upp!
Kan inte förstå att min pappa har dött, han är DÖD.... Finns inte längre!!! Han blev inte mer än typ 60 år gammal och farmor måste vara helt förstörd över att hennes son är borta! Stackars farmor!!
Jag hann tidigare berätta att jag förstått hur och vad han känt genom alla år... Förstått frustrationen när ingen förstår, varför han avskärmat sig från omvärlden ibland och när han väl försökt göra annorlunda så har alla förväntat och förutfattat gammalt beteende vilket sänker den som försöker och kämpar för allas skull så hårt att det blir svårt att resa sig upp igen! Förstår ensamheten man väljer att befinna sig i dels för att göra livet lättare för andra och dels för att man skäms över att vara den man är som ändå inte verkar göra rätt och duga till... Inte heller uppmärksammas de positiva saker man gör utan enbart de brister man råkar ha fått med sig i livet!

Tackar tekniken och headsetet min syster hade när hon var hos pappa på sluttampen för via det fick jag berätta att jag älskar honom och alltid gjort det.. Sen rann livet ur honom!
Fy fan va orättvist!