Likt förbannat blev det en 3e gång som sommaren på något vis resulterar i kaos!

Som vanligt så tror och hoppas jag på det omöjliga... att en enda ynka sommar skulle kunna bli bra, tron på lugn, ro och massa kärlek!

I nuläget är jag åter igen satt på gatan med det lilla jag skrapat ihop sen sist jag blev fråntagen allt jag äger och har.

Hur i hela helvete ska jag någonsin våga skaffa mig ett hem och allt som hör därtill när resultatet alltid slutar med att jag vandrar gatorna fram och tillbaka med bara min ryggsäck innehållandes enbart det nödvändigaste???

Konstigt nog känner jag mig trygg i min situation som jag är bekant med och blivit van vid... rotlös och med min bästa vän ryggsäcken går jag vidare till nästa kapitel och nya äventyr!

Nu finns inget mer att ta ifrån mig!

Glad sommar

Den kreativa sidan har blivit väckt hos mig nu när solen skiner och ju grönare gräset blir...

Sommaren tycks ha den effekten på mig!

Hur ser resten av mitt liv ut då...?

Ganska fläckigt, bombskadat, labilt och osäkert men mitt i kaoset någon form av kontroll ändå!

Blir dock fortfarande dränkt i mörker av bitterhet, hat, sorg och förtvivlan över hur jävla illa och orättvist behandlad som jag blivit. Ledsen över allt det som jag byggt upp och kämpat hårt för som bara har blivit sönderstrimlat och taget ifrån mig utan minsta samvetes kval!

Hur kan man såra någon och slå en människas hjärta och själ så fördärvad? Hur kan man iskallt bara se på eller gå förbi utan att ens känna en gnutta empati?

Men nu bygger jag nytt, plockar upp mina spillror som är av värde, lämnar resten och fokuserar på det jag kan bygga upp mig själv av. Har hopp om en ljusare framtid både för mig själv och min kille....hoppas han kommer hem snart och det ser ljust ut. Längtar efter honom så enormt mycket min Bias!!

Saknar min lilla tjej...bröstkorgen knäcks och hjärtat slits ut varje dag och jag skriker inombords av outhärdlig smärta och saknad!

Jag är så rädd....vågar inte reskera att åter igen fällas på backen... vill inte se min flickas små tårar på sina kinder när det enda som ska prägla hennes liv och lysa i hennes ögon är lycka!

Saknar mina småhjärtan!

Älskar er!!

Nu va det ett tag sen sist jag skrev och man kan ju säga att det hänt en del sen dess!

Har flyttat från min lägenhet till min pojkvän 7 mil bort, blivit med pitbull och startat en början på ett nytt kontaktnät av familj och vänner.

Dock varar ju inte lugnet nå länge i mitt liv och är ett mönster som förföljer mig sen barnsben... är just nu gräsänka då sambon e på semester vilket är mindre kul då det är på obestämd tid... men "svärföräldrarna" har jag allt att tacka då mitt liv håller på att vända till det bättre och ingen dag går utan att jag fått skratta gott. Den gamla Angelica som en gång fanns är på väg tillbaka och det är en obetalbar känsla och gåva att äntligen trivas med mig själv och va den där glada, spralliga och busiga Angelica igen!

Trots den tråkiga situationen känner jag mig stark och har mer vilja att ta mig igenom livets varje ny dag mer än någonsin.... isolerar mig inte och blir inte apatisk i samma utsträckning som tidigare mer än när hatet och ilskan sköljer över mig och då offerkoftan åker på...dock mer sällan än ofta! Orkar inte med dom känslorna och har börjat lära mig att kontrollera dom så det inte påverkar mig på samma vis som förut. Väljer bort dom för det har inte längre plats i det nya glada jaget!

Nu är det sommar och det spritter i kroppen av glädje vilket det inte har gjort på flera år då kaoset istället har hägrat....ska inte låta någon eller något sabba min plan med att åter igen återgå till att älska sommaren!! Sitter varje dag bland niporna och nere vid vattnet och bara insuper det vackra jag har omkring mig....uppskattar livet!!

Rock on alla mina kokosnötter, det e sommar fifan!

Känner mig nerslagen och oförmögen att resa mig upp då det verkar som om att jag sakta men säkert suddas ut ur bilden...

Kämpar och har kämpat hårt med att hålla mina fötter på jorden med de få och nästintill obefintliga förutsättningar jag har medans andra får möjligheter och fördelar serverat på silverfat! Det är dom om mitt slit och mitt krig gynnar och ger utdelning till Alla utom mig själv!

Bryts ner mer å mer...varför förstår jag inte...har inte några svar!

Familjelyckan, barns tassande fötter på golvet och stormen i trappen av en skenande hjord hungriga ungar när man ropar att maten är klar... Att ligga kvar under täcket med kaffekoppen mellan händerna till ljudet av nyvakna fnittrande tjejer! Det e livet det...det va livet...det var min verklighet och jag var så lycklig!

Någonstans på vägen dog allt trygga och kärleksfulla...

Min rosa bubbla sprack och med den försvann jag och min verklighet! 

Nu bär jag omkring med en rutten och bitter insida som ger mig avsmak på livet varje morgon när jag slår upp mina gröna!

Med våren ska min dunkla insida storstädas för jag har bestämt mig för att jag åter igen ska älska våren och sommaren precis som förr!

Längtar hem något så fruktansvärt mycket... Utan mina flickor och min familj, gammal som ny är jag bara ett skal utan innehåll....jag känner mig som ett ingenting!

Och vad är hem då? Jo, det är tyvär något jag skräms av då jag aldrig hunnit få slå mig till ro förän det tas ifrån mig eller på något vis strimlas sönder! Den största skräck jag har är att bygga upp något nytt som sedan bara rasar ihop. Jobbar hvårt med att släppa den biten för att kunna komma framåt i livet!

Just nu vill jag hem till Stockholm där familjen finns och där mitt liv började och där människor minns och tycker om mig för den jag är med alla mina fel och brister! 

Saknar mina barn, en famn, en trygghet... Kärleken...

Längtar bara hem!

Har gjort mycket och många fel genom åren, sårat och stött bort människor i mitt liv i tid & otid!

Jag vill bara säga förlåt... För allt jag har & inte har gjort till alla som hamnat i min tokiga väg... 

Tankarna har varit goda och har inte med Vilje velat göra någon illa!!

Älskar er allihop & mitt tack för att ni finns och mitt förlåt för det jag gjort visar jag genom att utöver 3 månader ren fortsätta på den vägen och fortsätta försöka göra rätt val i livet!

Åter igen... Förlåt mig!

Tänker inte tävla eller spela ett spel med brickor som inte själva kan välja att medverka på plan... 

Tänker aldrig använda något så ovärderligt som insats med risk att förlora det för alltid...kommer aldrig riskera att förlora det mitt hjärta slår för och som håller mig vid liv!

Kärleken övervinner allt!!