Här är jag nu... Bland virrvarr, frågor, och annat otydligt.
Har förstått att jag kämpat för något som inte funnits, försökt hålla kvar det som inte velat stanna och laga något som inte varit trasigt...
Har iivrigt och med välvilja försökt lägga ett pussel med fel bitar!
Det är MIG jag ska laga, hålla hårt och kämpa för...mig och mina döttrar, inget annat!
Fattar att jag fokuserat på en alltför stor och fel bit av livet än vad som behövts... Denna stora del har tagit all energi jag haft istället för att lämna något över till det allra viktigaste, mina barns och min egen framtid!!

Det gör ont... Smärtar riktigt rejält nu!
Tårarna kommer konstant och svider på kinderna....
Jag är så fruktansvärt rädd och panikslagen...
Hem, vill hem... men ett hem det har jag inget!
Behöver tröst i en trygg famn...men en sån har jag inte!!
Jag skriker innombords...på hjälp & Namnen på mina barn... Men det hör ingen....
Jag dör å det gör inget för jag har ingen!

Här sitter jag nu.. bara väntar å väntar & Medans jag väntar gör tankarna sig påminda... Dagarna som luffare, ingen el...Natten på maria, dygnet på centralen och vändorna till älvsjö och mitt eluttag för att ladda telefon å försöka fördriva tiden, smutsiga kläder å luktar illa... tills nu- en spenderad natt på akuten efter en panikslagen resa efter hopp om hjälp! Sitter här å väntar... Men jag tror inte det finns något att vänta på för jag har inte något av värde gott nog för någon att få i retur för att hjälpa mig!
Nu har jag påriktigt, absolut ingenting!
Bara tankar och väntan

Skulle kunna skriva om lite ilska...om hur arg jag är på en hel del saker.
Arg på morsan & farsan, min bakgrund, på mig själv över vad jag dumt nog godkänt och accepterat genom alla år.
Hur jag smälter in där jag inte ska men när jag behöver det passar jag inte in i några ramar alls...
Arg på min nutid & spelplanen livet gett mig som inte alls verkar innehålla någon form av utväg, svar eller ens en vinstchans!
Arg över gångerna jag fått stå ensam kvar, ibland i en miljö jag inte känner till, rädd & ingen trygghet att finna på flera mils avstånd. Ensam kvar, sliten, trött... Med ork och vilja jag egentligen inte haft för att trösta & vyssja, förklara saker jag inte har svar på & lögnerna om att allt kommer ordna sig och bli bra igen.
När detta är över och en chans till vila skänks får jag skit och blir avrättad för att jag inte bryr mig om något alls, att jag inte vet innebörden av varken familj eller kärlek. Jag har fått höra vilken usel mor jag är och att jag inte borde ha eller ens fått skaffa barn, att jag ska veta min plats... I allt detta har jag ändå trott att det fina godhjärtade funnits där någonstans, försökt förstå & även tagit hand om, hållt bakom ryggen och funnits där i alla situationer jag kunnat. Har aldrig förått, lurat eller svikit...
Men i slutändan är jag ändå inte ens vatten värd.
Det finns mer ilska och besvikelse... Men lägger bort det och väljer att möblera om på min spelplan då jag fan är värd bättre odds än vad jag har idag!

Tror jag ska lägga ner skrivandet här och fortsätter med penna och papper!
Det mesta misstolkas eller tas personligt och påhopp pga att det jag skriver inte förstås eller inte blir läst ordentligt!
Människor är inte så särskillt vänliga idag... Jag har insett hur dum jag varit som trott och hoppats på det fina i folk.
Goda sidor har nog alla men det väljs bort för att man inte tjänar något på det... Och det kan jag själv intyga!
Jag håller mig för mig själv och hoppas på bättre tider, äkta känslor ,pålitliga människor och vänlighet!
Fram tills idag har jag bara haft med motsatsen att göra!

Jag är inte klar än med att rätta till och plåstra ihop mitt liv!! Trots att det känns som om jag inte kommer någon vart så vet jag att varenda millimeter räknas och är en framgång!
Jag ska må bra, jag får må bra och när jag nått dit får mina hjärtan tillbaka sin glada mamma!!
Jag tänker inte ge mig förän jag får hålla om mina tjejer varje dag!!

Varför i helvete kunde jag inte bara fått slippa ploppa ut till den här jorden och det här livet!!??
Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag en dag skulle stå hemlös.
Jag drömde om en familj...en knasig hop lyckliga människor som stod upp för varandra, visade ömhet, gav trygghet och obeskrivlig kärlek!
Jag försökte iaf... Det värsta med allt är att jag inte har mina barn hos mig.... Kommer nog aldrig sluta gråta och sluta blöda över att jag inte lyckades ge dom allt jag inte fick!
Jag är bara en ännu mer misslyckad version av mina egna föräldrar!

Mina tjejer ska ha allt och lite till!
Det gör så ont att dom är så långt borta för jag vill så gärna ha dom i famnen!

fet textJag sjönk till botten och beslutade mig för att rädda barnen i första hand!!! Det hade varit riktigt fult, egoistiskt och hemskt elakt att dra ner dom med mig!? Eller!?
Tänk er mina flickor, en som vill göra så att allt ont försvinner ur mammas hjärta på alla sätt hon kan komma på och den andra, den minsta på snart 2 år kommer och kramar, tröstar och torkar mina kinder när tårarna rinner!!!!?
Men ni där ute som tycker jag är så usel... Fortsätt med det om det berikar erat liv på något vis!!
Klart att jag som mamma ska klara av allt mellan himmel och jord med ansvaret som följde av att skaffa barn!
Jag vet att jag är en fruktansvärd människa hur jag än gör, vad jag än säger, oavsett hur goda avsikterna är och mängden kärlek jag visar och lägger ner för att alla ska ha det bra!
Men som jag fått berättat för mig är att jag inte har en gnutta känslor i min kropp och inte en aning om vad familj innebär från någon som försvann och lämnade sin yngsta...till den lilla tjejen skulle jag förklara saker som skulle krossa vilket modershjärta som helst och det är inte första gången jag stått kvar, stått stark när något tokigt händer!
Ni ser min rygg och antar att jag inte bryr mig det minsta, ställer Frågor för att försöka förstå gör ni inte heller.
Empati hade varit en egenskap mycket trevligare än det svineri som ni hellre väljer att prioritera!
Jag har gjort tokiga saker men jag har stått för dom... Det jag gjort bra viftas bort och ignoreras!

Jag ska bli en hel människa en vacker dag!
Det är ensamt och på egen hand kanske det blir tuffare men jag ska försöka fixa det!