Har varit hos doktorn på psykiatrin... Om jag blidde nå friskare, vettigare och mer normal vette fanken! En eventuell utredning väntas för att ta reda på hur pucko jag egentligen är!! (-Skämt åsido-)

Saknar förövrigt mitt körkort dagar som denna då man får vänta runt 2 timmar på bussen tillbaka hem och 2 timmar utan möjlighet till en fika under tiden och inte kan jag hämta ut medicinen, inte köpa mat eller snus!!! Sicket gnäll... Men förstår att jag måste bli än mer ekonomisk och tänka mig för vart jag gör av pengarna mer än vanligt! 

Nu e det bara en timma kvar tills bussen kommer som ska ta mig hem! 

Nedvärderas mitt liv lämnar jag kalaset utan att blinka oavsett vilken dag det handlar om! Kommer ALDRIG gå med på att bli hunsad...

Känslorna då... Arbetet med att ta död på det som vägrar att sluta slå självmant har börjat!

Nej! Jag ska inte behöva vara osäker, inte vara orolig eller behöva tveka på ifall det är godkänt eller om jag är tillräckligt bra eller duger till!

Ska inte ens finnas sånna tankar överhuvudtaget...men det gör det vilket innebär att jag faller ner å gräver i någon annans guldgruva i stället för min egen som jag borde och SKA göra!!

Måste tänka på mig själv nu...det är ju det jag jobbat på så länge och måste fortsätta med annars kommer jag gå under igen!

Nä...hem ett tag och försöka komma underfund med vart jag ska på MIN karta här i livet å vad som egentligen är bra, det bästa för MIG å inte någon annan!!

Drömde om dig inatt och det var så verkligt...så underbart att få höra din röst som var fylld av oro, kärlek och ett värmande lugn som spred sig ut i hela min kropp!

Jag saknar dig och det gör mig så illa!

Hittade kort från 07-08 vilket fick min insida att vrida sig mer än någonsin...själen hyperventilerar och hjärtat gråter floder!

Det ekar i mitt tomma skal... - Glöm, glöm, glöm!!

/Snurran

Snuran från 2007 

Som apatisk nästan hela tiden och Försvinner ut ur tid å rum när minnen dyker upp... Rustad med kyla, tystnad och förmågan att spela död för att inte stryka med när det gör som allra ondast!

Sörjer min familj, det som en gång var vackert, sörjer somrarna jag en gång älskade och styrkan jag besatt med fantastiska människor vid min sida, en sida som numer är tom...

Pratade med en familjemedlem för några dagar sen... jag frågade hur hon mådde med uppriktig oro och empati för det som stökar i hennes liv utan att yttra särskilt mycket om mina egna bekymmer! Hon frågade inte ens mig hur jag mådde el hade det, inte ett ynka tecken på ömsesidig empati och förståelse eller ens viljan att visa minsta omtanke...

Jag är fullkomligt heartbroken över det här...

Jag har inte ens min syster längre!

/knäckt snurra

Det bor så mycket hat i mig och det håller mig vaken dag som natt.... behöver få sova om jag ska kunna orka mig igenom en hel dag!

Kan tro att jag inte är sen att ställa till det för mig själv nuförtiden lite titt som tätt...men å andra sidan så kan jag väl infria allas tankar, göra alla redan spridda rykten sanna så jag inte behöver försvara mig och få folk att fatta att det är osant något mer för det är så tröttsamt!

Har blivit så orädd och oförsiktig...inte så bra!!!

Träffade min "Bae" idag och det var hur mysigt som helst den korta stund vi umgicks... han luktar så gott och lämnar mig med ett leende på läpparna som har klätt mig resterande timmarna på denna dag!

Pratat med äldsta jäntan...åhh så jag saknar henne!!! Saknar båda mina små så hjärtat värker men snart e det torsdag och minsta kommer till mammis iaf! <3

Måste skärpa till mig och använda mitt nya jag (vad o vem det nu är) till styrka!

Snurran ska göra nya bra saker... skapa sig en framtid och tillsammans med kidsen är jag alltid en vinnare!

/puts & krom alla lallare

Ja, om ni ändå visste hälften.... vetat mer av det jag berättat om bara från de senaste 2 åren skulle ni nog kalla det en nära döden upplevelse, självmord/självplågeri och sopat igen alla spår efter att ha gått i mina skor å sen bränt upp dom! Ingen vill ha det jag haft och det är inget jag önskar min värsta fiende!! Punkt!

Två veckor avverkade här på avdelningen imorgon... snart 3 månader av ett liv i en dimma och flykt ifrån allt som gör så vidrigt ont från både förr och nu! Snart 3 år av ett liv levt i ett skämt, en scen, ett bedrägeri och ett påhitt som vid avslöjande raserat hela mitt liv, min omvärld och framtidstro...min tro på människan, lyckan och kärleken!

Idag klarar jag mig bra bara jag har min nyfunna vän kylan nära till hands om den skulle behövas! Kan framstå som elak och egoistisk när jag drar mitt nya vapen men jag gör vad som helst för att överleva nu även om det innebär att spela fult!

Hur tackar man någon eller för något när man inte vet hur man gör eller tar sig till?

Tänkte iaf ge ett försök att förklara min tacksamhet till alla er som säger att jag inte är ensam ute i den stora vida och läskiga verkligheten!

Tack för alla positiva egenskaper ni påminner mig om att jag besitter och även minns den glada människa jag en gång var och som fortfarande finns någonstans djupt gömd inom mig när jag själv inte har förmågan att göra det!

Tack...och tack är inte gott nog att beskriva värmen och glädjen jag fylls av då ni hjälper mig på min gropiga väg genom livet!

Funderat på livet eller snarare levt det dom senaste dagarna och hur konstigt det än må låta- här på psykiatriska allvårdsavdelningen av alla ställen! 

Har med ett leende på läpparna skänkt alla glada minnen en tanke från det att jag klev upp 5 imorse... Rutin och struktur rätar upp ryggen på mig och dagarna passerar och avslutas med mycket väl godkänt! Har hunnit städa lite, slängt på en tvättmaskin, duschat och gjort mig i ordning lagom till frukosten som serverades kl 8!

MVG är sällsynta betyg på hur mitt liv utspelar sig så jag ska minnas denna tid och bara njuta av att den har fått mig ut på rätt spår...

...mitt spår tillbaka till Angelica "Snurran" Bergman!!