Kaotiska tider...dödsfall, födelsedagar och högtider upplevda och firade på allt annat än gamla vanliga vis... Som Idag på självaste Julafton- inne på psykiatriska allvårdsavdelningen!!

Trots jämmer, elände, kaos, sorg och förvirring lyser mitt lilla ynka korn av hopp jag har kvar upp i allt mitt mörker!

Har en annan liten ljusglimt i närheten och det är jag oerhört tacksam för! Trots en brokig start är närheten en livräddare!

Uppskattar det lilla jag har mer än någonsin... och starkare i tron om att jag kan bara jag vill...och jag vill för min skull och mina små!

För övrigt så saknar jag en annan mindre och mindre...

Har nog glömt han  en vacker dag!

Har fått en kamera som jag sålänge önskat...

Att få fånga ögonblicken som hjärtat avgudar på bild!

Har inte mycket att dela med mig av... Livet fortsätter i terräng med sina fällor och oförutsedda men välplanerade hinder och jag bara åker med. 

Kan inte och vill inte väja för det jag möter på egen hand...istället låter jag livet besluta när jag ska slängas av och ut på nytt äventyr!

Ledlös, trött och fortfarande 32... Men andas än!

Just nu vore ett avslut, mitt avslut så jävla passande... Grande finale!
Snipp snapp och fucking jävla slut!
Är det inte det som varit målet, önskningen och drivkraften... Att driva mig så långt ifrån viljan att leva som möjligt, beröva mig allt mitt värde, det lilla jag hade kvar och enda jag fått under 32 års tid?
Jag har sträckt ut min hand efter hjälp i varje hörn där jag trodde medkänsla och kärlek fanns, jag har även försökt stänga av alla känslor så ingen behöver lida av att se mitt hjärta dö och höra ropen efter hjälp och trygghet i hopp om att det istället skulle funka men allt jag har fått till svar är tystnad, bortvända blickar, tunga suckar och synen av ryggar då de vänder om och lämnar mig!!
Jag har mig själv att skylla i mycket det vet jag och ber om förlåtelse för det!
Men kan inte för allt i världen förstå vad jag gjort som är så hemskt för att förtjäna en sån vidrig, långdragen, fruktansvärt smärtsam och iskall behandling!!?
Jag orkar inte mer...tänker inte söka döden... Den kommer när det är dax, död är jag redan ändå på insidan!

Har hört att det ska vara hoppet som envist klamrar sig fast när hjärtat gett upp!
Kan inte förstå att min pappa har dött, han är DÖD.... Finns inte längre!!! Han blev inte mer än typ 60 år gammal och farmor måste vara helt förstörd över att hennes son är borta! Stackars farmor!!
Jag hann tidigare berätta att jag förstått hur och vad han känt genom alla år... Förstått frustrationen när ingen förstår, varför han avskärmat sig från omvärlden ibland och när han väl försökt göra annorlunda så har alla förväntat och förutfattat gammalt beteende vilket sänker den som försöker och kämpar för allas skull så hårt att det blir svårt att resa sig upp igen! Förstår ensamheten man väljer att befinna sig i dels för att göra livet lättare för andra och dels för att man skäms över att vara den man är som ändå inte verkar göra rätt och duga till... Inte heller uppmärksammas de positiva saker man gör utan enbart de brister man råkar ha fått med sig i livet!

Tackar tekniken och headsetet min syster hade när hon var hos pappa på sluttampen för via det fick jag berätta att jag älskar honom och alltid gjort det.. Sen rann livet ur honom!
Fy fan va orättvist!

fet text Är det såhär som jag känner som gör att många andra tar sitt liv, Utstött, nobbad, övergiven, oönskad, bedragen och totalt oälskad!!?
Nu är det illa... Mitt i allt kaos dör min far, han som jag inte trodde skulle lämna jorden i första taget!! Kan det aldrig bli något slut på eländet... Nej just det- jag ÄR eländet!! (Iaf vad jag fått berättat för mig många gånger)
Har en chans att åka till stockholm imorgon men ingenstans att hålla hus...
Behöver en familj... Min familj men har ju ingen kvar som ställer upp i vått å torrt! Blir bara övergiven när jag mest behöver dom! Fast jag får antagligen skylla mig själv... Försöker komma på vad jag gjort för fel...kan ingen berätta för mig vad jag gjort!!!

Vilsen igen...å jag som gick med en gnutta nyfunnen styrka och ryggen sträckt igår förmiddags, med hopp och ett glatt humör!
Jag vet ju egentligen vad som drar ner mig men vill inte släppa det, hjärtat tillåter mig inte! En enda hel bra dag var nog allt jag önskade...
Nu ska jag ut i nya äventyr, denna gång på 4hjul ifall besiktningen går bra!
Vart jag ska är är inte riktigt säkert än!
Kör....bara kör!

Alla ord och handlingar genom alla år har bara varit tvättäkta, råa och äckliga jävla lögner!!!
Å jag har bara varit oerfaren, naiv och hopplöst förälskad. Min kärlek resulterade i att jag även blev riktigt jävla korkad och fruktansvärt utnyttjad och lurad ända fram tills idag!
Alla chanser och försök till att starta om, att gång på gång bygga upp en demolerad tillit....Alla dessa vändor av- "du är den enda", "det är dig jag vill spendera resten av mitt liv med", "du måste lita på mig" och "jag älskar dig" för att inte glömma ett bröllop och en liten "du&jag" så har Alla slutat på samma vis...oro, förtvivlan, rädsla och ensamhet... En man kort!

Nu är jag arg...
Inte nog med att jag blivit fullständigt överkörd i tid å otid när allt jag bara önskat mig var genuin och besvarad kärlek så fattar jag inte att min s.k själsfrände, äkta hälft och hjärtevän orkar hålla på å ljuga sig själv fördärvad också...??? Hur rimligt låter det att 2 liv ska fördärvas istället för att göra slut på lidandet snabbt och relativt smärtfritt redan för många år sen??? Jag var inte förmögen att gå då för jag var ju säker på att jag funnit den som gjorde mig komplett och tillsammans göra framtiden till något att se fram emot... vem vill ge upp den tron och det hoppet??
Fan.... Jag hade verkligen önskat att jag var starkare och vid mina sinnesfulla bruk till att säga farväl långt tidigare istället för blind av kärlek och annat trams...
För då hade vi kanske inte haft fler liv till skillnad från idag som balanserar på gränsen till samma fördärv som vi!

Just nu känner jag bara hur jävla förstört mitt liv är, hur allt i mig skramlar runt i miljontals vassa små skärvor...
Ingen plan och inga svar på hur i helvete det här kommer sluta!
Jag orkar inte mer, vågar knappt gå ut... Rädd för att synas och höras.
Vågar knappt andas i rädsla för att någon kanske misstolkar det, tar det personligt eller att det skapar krig och elände för någon.
Är det såhär det ska se ut för mig så hoppas jag livet skonar mig från detta helvete och inte låter mig bli en dag över 32...
Grattis Angelica på din 32års dag- du suger!!!